Klockan är nio på morgonen och sanden är redan het av den afrikanska solen. Vi går längs strandkanten med skorna i händerna och låter vattnet skölja över våra bara fötter. Runt omkring oss ligger fiskebåtar direkt på sanden och väntar på högvatten. Några fiskare ordnar med sina nät för att vara redo att ge sig ut på det turkosa havet i jakt på dagens fångst så fort vattnet stiger. Just idag får de dela havet med oss. Idag ska vi segla i Bazarutos skärgård!
Det är härligt och rofyllt att komma ut på havet och höra vågorna klucka mot skrovet. Vi sitter på relingen med fötterna över kanten. Sträcker man på benen når man precis ner till vågtopparna med tårna.
Båten är en klassisk dhow, en typ av segelbåt som fiskarna i regionen har seglat i tusentaltals år. Den är helt i trä och charmigt sliten av hundratals sandiga fötter, fulla fiskenät och förrädiska koraller. Vinden smiter lätt förbi det blekta seglet som tappat det mesta av sin forna form. Men vad gör det på en plats där tid verkar finnas i överflöd? Utvändigt är båten målad i grönt och gult, invändigt i lila. Den starka solen och det salta vattnet har gjort att färgen flagnat och målats över många gånger.
Efter några timmar på havet närmar vi oss Ilha de Magaruque – en liten paradisö mitt i Bazarutos skärgård. Med stor skicklighet styr fiskarna in mellan sylvassa korallrev och lägger till vid en nästintill kritvit strand. Här finns inga fotspår och inga spår av turister. Vi är helt själva och kan njuta av solen, vågorna och vinden utan att behöva tänka på någonting annat än det som sker precis här och nu.
Vi går en promenad runt ön och fascineras av de handstora snäckor som havet sköljt upp på stranden. Bazarutos stränder kryllar av snäckor i alla former och av underliga, blomprydda pansy shells. Var och en ett konstverk skapat av naturen.
Trots att vi bara är en kort tid i skärgården märker vi hur strömmar, vågor och vind ständigt formar öarna. Sanden driver hela tiden runt och små öar skapas mitt ute i det grunda vattnet, för att i nästa stund suddas ut. Allt sker så långsamt att man inte kan se förändringen, bara att det har förändrats.
När solen har passerat sin högsta punkt tvingas vi motvilligt inse att det blivit dags att segla hemåt. Fiskarna tar oss lika skickligt ut från stranden igen och sätter segel. Insvepta i varsin sarong ligger vi på rygg och tittar upp i seglet och vidare mot den klarblå himlen när vi hör ett popppande ljud. Vi reser oss upp på armbågarna och förstår genast vad som är på gång. Popcorn i paradiset! Vi ler och funderar över vad farfar skulle tyckt om att vi eldade i hans träeka? För mitt på durken har en av fiskarna tänt en kolbrasa och ställt grytor direkt på kolen. Snart bjuds det på nypoppade popcorn och te.
